Tysta andetag för stilla hjärtslag.

Vi får bara en chans att göra ett avtryck i världen, vi gestaltar endast teatern blott för ett ögonblick och vi strävar så djuriskt efter att få visa att vi betyder något.

De hjärta vi bär och skyddar, de styr oss genom livet som en svag lykta och vi fruktar den dagen de ska gå i tu. Men lik väl lyckas vi alltid ändå att blöda, kroppen blir varm och för en sekund trycker det mot bröstet, du kan inte andas, du förstår inte vad som hände.

deadlungs

Berget må vara högt men med klor och näbb klamrar vi oss fast, det finns ingen känsla som den att stå på toppen. När fötterna tappar fästet, kroppen faller bakåt och du glömmer bort att andas, den där punkten som är så viktig att hålla dig fast vid börjar sakta försvinna, tyna bort och du känner trycket i kroppen, bröstet blir varmt, på helt fel vis. Istället för att glädjas av en vacker kvinnas närvaro så är känslan näst intill krypande, lite kittlande som att något sipprar. När hjärtat blöder känner du flödet under huden, hur värmen sprider sig ut i kroppen och helt plötsligt kan du inte längre stå, du har svårt att andas.

Då och då sträcker sig en hand genom molnen, ger dig den bekräftelse som du så starkt behöver, visar att du fortfarande kan nå upp och klättra lite högre, som att du faktiskt betyder något om blott för en sekund.

Men det är inte sant, det var månader sedan hjärtat slog för dig och även om du ibland känner att allting är som förr så är toppen längre bort än du kan tro, hjärtat blöder och nu har lungorna helt slutat kämpa.

Du är vilsen, sårad och du har vid det här laget helt glömt bort att andas. Du strider varje dag i kriget mot dig själv, men detta är ett slag du aldrig kommer att gå segrande ur.

Vid det här laget, slutar hjärtat helt att slå.

Tystnad.

  • E.Daunfelt

Skador – beyond repair.

Tid som läker sår, gudar som återupplivar stupna soldater och mediciner som botar all typ av pest, människan är exemplarisk på att finna vägar till att försöka hela sig själv på de mest banala vis.

Vi söker ständigt efter kurer och botemedel mot de motgångar vi möter, de sår vi åsamkas och de skador vi drar på oss. Vi slåss mot inre demoner med piller och preparat , medans kemikalierna rusar genom vårt system för att bota allt från huvudvärk till cancer, ångest och udda personlighet.

Vi är livrädda för att blöda, att känna, att gråta och att våndas. Någonstans längs vägen har vi tappat lite av de som faktiskt definerar oss som ras, att vi faktiskt kan känna på ett helt övernaturligt plan. Och de sår vi drar på oss är inte utan anledning, lite skit rensar magen, som man brukar säga. Ibland måste man tillåta sig själv ha ont, man måste blöda, låta sorg och ångest driva över fördämningarna för att någonsin kunna lämna oss, rinna ner i dagvattenbrunnen och försvinna från vårt vokabulär.

Man måste sakna, man behöver inte vara rädd för att inte förstå – det är helt naturligt, det ska vara så. När man inte förstår så tänker man, man lotsar sig genom kartan som sakta klarnar framför ögonen, man tvingar sig själv in på nya vägar som kan leda precis vart som helst. Man behöver inte vara rädd för att inte veta, det är aldrig försent att byta riktning.

Och ibland behöver man komma till insikt, dra lärdom och inse faktum. Det finns sår som aldrig läker, det finns alltid den där personen som skulle vart rätt, som fick dig att veta och se klart, som fyllt dig med energi och gav dig hopp när allt du önskat var att hoppa av. Det finns alltid saker som gör ont att förlora, men smärtan och sorgen visar att man lever, det finns saker man aldrig blir av med, saker som kommer följa än för resten av livet.

Hoppa på ett tåg, bli sårad, lämna en lägenhet eller ett jobb. Lär dig springa innan du kan gå, ät allt du kommer över och känner för, ta hand om dig själv och tillåt dig själv att ha ont. Tillåt dig själv att läka när möjligheten ges, tillåt dig själv att bli hel, låt inte bitarna vittra sönder, plocka upp dig själv och inkassera högskolepoäng. Blir stridspilot, ingenjör, låt någon älska dig och älska någon tills du spricker, låt den aldrig lämna dig och om den gör de, gråt, slicka dina sår men för guds skull vänta inte på  tiden, för tiden kommer aldrig läka dina sår, du kommer göra de helt på egen hand.

  • E.Daunfelt

 

pyrophoric

sea-1367684_1280

Vi kan väldigt enkelt se ut över öppna hav och önska att något tog oss bortom horisonten, vi kan drömma om platser vi ännu inte upptäckt.

Bortom rationella beslut och lämpliga lösningar finns en hunger i oss som önskar att kunna växa, vi balanserar upp den med små  vardagsvanor för att inte förhasta oss och kasta oss ut i oceanen.

Någonstans i djungeln brinner en eld för varje en av oss, en eld vi gärna kollar på, en eld som håller oss varm.

Ibland kanske vi stoppar handen i lågan för att känna något annat, eller känna något över huvudtaget.

En dag kanske vi hoppar från piren och simmar mot horisonten, må vi nå fram eller må vi drunkna, spelar kanske ingen roll.

E.Daunfelt

Naturens mest mörka kretslopp

Människan besitter många fascinerande och komplicerade funktioner samt verktyg för att få oss att klara av den resa vi alla är en del av. När vi ställs inför en situation, ett möte eller vad det kan vara, så går de allra flesta igenom några grundläggande steg för att hantera de scenario som gjort sin entré. De första vi gör när våra sinnen (syn, lukt, hörsel osv) uppfattat en situation är att utvärdera, detta gör vi med hjälp av vår fantastiska hjärna. Den hjälper oss att utvärdera, värdesätta och uppskatta för att sedan via elektriska signaler till våra mer fysiska delar, kommendera hur vi ska hantera och lösa situationen. Detta är självfallet ett ytterst komprimerat förlopp men sen är de ju inte en doktorsavhandling heller, utan bara ett inlägg på en blogg, i vilket fall. För att dessa olika pusselbitar ska falla på plats så tar vi hjälp av de mest grundläggande vapnet vi besitter, våra känslor.

Och en känsla människan med stor trygghet väljer att i många fall luta sig mot är: rädsla. Det är för oss helt naturligt att frukta så väl som att känna ångest och det gör oss mottagliga för medmänsklighet och sammröre, för rationella beslut så väl som totalt orationella, såklart. Men det är även en av grundstenarna i de vi kallar överlevnadsinsikt, vilket i sig är en av de absolut mest fundamentala fenomenen i hela vår livscykel och de vi baserar majoriteten av våra beslut på. Men rädsla har visat sig kunna kulminera in i en alldeles extraordinär massförstörelse-effekt, för i de allra största prövningar och katastrofer världen skådat under den mänskliga livseran så har rädsla varit en av de underliggande, drivande faktorerna mot brinken av vad som skulle kunnat blivit vår totala undergång.

nagasakibomben1

Rädslan för någon annans handlingar, rädslan för att något inte ska gå som man tänkt sig.  Världen har kämpat sig igenom och överlevt två stycken världsomfattande krig som båda självklart kantats och genomsyrats av mörk och kylig skräck. Från soldater som bett till högre makter, tänkt på sina arma anhöriga och gråtit i leriga skyttegravar. Till ledare som påverkats så pass starkt av rädslan för total invasion, så de valt att ta till fruktansvärda massförstörelsevapen som i sin tur lett till otaliga civila dödsoffer, oskyldiga människor. Vilket också självklart tar oss till just detta, oskyldiga befolkningar vars ända ”brott” varit regeln om att befinna sig på fel plats, vid helt fel tidpunkt. När det inte ens är en påtaglig arme som knackar på dörren utan dödsänglar på himmelen som ur sin buk, spottar ur sig det mest ödestigna vapen människan någonsin skapat.

 

nagasakibomben2

Rädslan hos dessa individer är något de flesta av oss bara kan skrämmas av i våra värsta mardrömmar, den rena och skära rädslan av att veta att ens hem, verklighet och hela världsbild kan komma att ödeläggas i ett brinnande inferno inom loppet av minuter. En känsla och en skräck som tvingats uppstå på grund av ett en ända individ har tagit ett beslut som denne finner nödvändigt, rationellt. Rädsla skapar konflikter, och i dessa konflikter spottar de mer bensin på sin redan brinnande napalm för att skapa mer ödeläggelse, mer dödsoffer och mer rädsla. Rädsla föder rädsla, naturens mest mörka kretslopp.

E.Daunfelt

Bildkälla: Wikipedia

Cigarettes and second chances

Det finns ett stycke text av journalisten Hunter S Thompson som jag tänker på ibland när jag känner mig modig och estetisk eller lätt vin-alkad, spritlycklig om man skall vara riktigt ärlig mot sig själv. Det är i alla fall några rader klassisk ”feelgood”, lite livet-är-en-karusell meningar för den som kan behöva det.

HunterSThompson

”Walk tall, kick ass, learn to speak Arabic, love music and never forget you come from a long line of truth seekers, lovers and warriors.”

All fine and dandy, som jänkarna säger, men sanningen är att det finns mycket i dessa rader som verkligen kan få mig att känna mig upplyft. Tankarna att en man suttit i vad som självklart är de läckraste glasögon-bågarna någonsin, med en cigg i mungipan och se sig själv segla atlanten över till främmande länder, en LP spelande hummande i ett öppet fönster medans fingrarna dansar över ett elektrisk IBM tangentbord. Tankarna att någon känt sig så fri, medans han kanske inte alls var den personen som studerade arabisk skrift, men det viktiga är känslan inombords, förmedlandet och budskapet.

Det kan liksom få oss andra vilsna själar med alladeles för mycket tankar och demoner att lägga ner våra vapen för ett tag. Några djupa andetag och sedan kanske vi också kastar oss ut i atlantens klarblå vatten. Skrivmaskin under armen och en Marlboro King i mungipan, ångandes efter vårt äventyr, de språk vi ska lära oss och de krig vi ska utkämpa, de kvinnor vi ska möta och de problem vi skall övervinna. De stormar vi ska rida ut och frukten av de vinster vi skall segra och rida på.

Det hjälper än liksom att vakna till lite ur spritdvala och pillerdrömmar som vardagen tar än igenom, dimman skingrar sig och horisonten öppnar upp sig, någonstans i horisonten.

– E.Daunfelt