Tysta andetag för stilla hjärtslag.

Vi får bara en chans att göra ett avtryck i världen, vi gestaltar endast teatern blott för ett ögonblick och vi strävar så djuriskt efter att få visa att vi betyder något.

De hjärta vi bär och skyddar, de styr oss genom livet som en svag lykta och vi fruktar den dagen de ska gå i tu. Men lik väl lyckas vi alltid ändå att blöda, kroppen blir varm och för en sekund trycker det mot bröstet, du kan inte andas, du förstår inte vad som hände.

deadlungs

Berget må vara högt men med klor och näbb klamrar vi oss fast, det finns ingen känsla som den att stå på toppen. När fötterna tappar fästet, kroppen faller bakåt och du glömmer bort att andas, den där punkten som är så viktig att hålla dig fast vid börjar sakta försvinna, tyna bort och du känner trycket i kroppen, bröstet blir varmt, på helt fel vis. Istället för att glädjas av en vacker kvinnas närvaro så är känslan näst intill krypande, lite kittlande som att något sipprar. När hjärtat blöder känner du flödet under huden, hur värmen sprider sig ut i kroppen och helt plötsligt kan du inte längre stå, du har svårt att andas.

Då och då sträcker sig en hand genom molnen, ger dig den bekräftelse som du så starkt behöver, visar att du fortfarande kan nå upp och klättra lite högre, som att du faktiskt betyder något om blott för en sekund.

Men det är inte sant, det var månader sedan hjärtat slog för dig och även om du ibland känner att allting är som förr så är toppen längre bort än du kan tro, hjärtat blöder och nu har lungorna helt slutat kämpa.

Du är vilsen, sårad och du har vid det här laget helt glömt bort att andas. Du strider varje dag i kriget mot dig själv, men detta är ett slag du aldrig kommer att gå segrande ur.

Vid det här laget, slutar hjärtat helt att slå.

Tystnad.

  • E.Daunfelt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*