Tysta andetag för stilla hjärtslag.

Vi får bara en chans att göra ett avtryck i världen, vi gestaltar endast teatern blott för ett ögonblick och vi strävar så djuriskt efter att få visa att vi betyder något.

De hjärta vi bär och skyddar, de styr oss genom livet som en svag lykta och vi fruktar den dagen de ska gå i tu. Men lik väl lyckas vi alltid ändå att blöda, kroppen blir varm och för en sekund trycker det mot bröstet, du kan inte andas, du förstår inte vad som hände.

deadlungs

Berget må vara högt men med klor och näbb klamrar vi oss fast, det finns ingen känsla som den att stå på toppen. När fötterna tappar fästet, kroppen faller bakåt och du glömmer bort att andas, den där punkten som är så viktig att hålla dig fast vid börjar sakta försvinna, tyna bort och du känner trycket i kroppen, bröstet blir varmt, på helt fel vis. Istället för att glädjas av en vacker kvinnas närvaro så är känslan näst intill krypande, lite kittlande som att något sipprar. När hjärtat blöder känner du flödet under huden, hur värmen sprider sig ut i kroppen och helt plötsligt kan du inte längre stå, du har svårt att andas.

Då och då sträcker sig en hand genom molnen, ger dig den bekräftelse som du så starkt behöver, visar att du fortfarande kan nå upp och klättra lite högre, som att du faktiskt betyder något om blott för en sekund.

Men det är inte sant, det var månader sedan hjärtat slog för dig och även om du ibland känner att allting är som förr så är toppen längre bort än du kan tro, hjärtat blöder och nu har lungorna helt slutat kämpa.

Du är vilsen, sårad och du har vid det här laget helt glömt bort att andas. Du strider varje dag i kriget mot dig själv, men detta är ett slag du aldrig kommer att gå segrande ur.

Vid det här laget, slutar hjärtat helt att slå.

Tystnad.

  • E.Daunfelt

#1 – De sista pionjärerna

panik_2_färdig

724 dagar – 17.376 timmar – 1.042.560 minuter – 62.553.600 sekunder

Eller nästan två år, det är tiden som har passerat sedan Podcasten som ni hyllat så högt genom åren mötte ett abrupt slut. Den RSS som vart med er genom sorg och lycka, som vart er partner på promenaden, vägen till jobbet, tåget till skolan eller bussen hem från krogen klockan halv 4 på morgonen.

Men nu har vi vaknat, snön har smält och solen har letat sig in mellan springor och vrår, batterierna i kodlåsen är slut och den 2 dm tjocka ståldörren glider sakta upp, rummet är återigen öppet och ur springan så sipprar tonerna av ett nytt intro ut. Kjell har vaknat och .wav filer har återigen komponerats, klippts om, justerats och exporterats till .mp3 för att kunna åter ta plats vid er sida. Den där kamraten som alltid finns där, nästan alltid, är återigen tillgänglig i ny fräschör för att kunna tillfredställa era samtliga behov.

Kort och gott, vi är tillbaka, om något färre men självklart starkare än någonsin, nytt intro, samma mikrofoner, uppdaterad, muterad briljans men framförallt – med bra ljud.

Vi må ha tappat en röst längs vägen, men såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet (Glora patri).

Mycket kärlek.
#1 – De sista pionjärerna

Skador – beyond repair.

Tid som läker sår, gudar som återupplivar stupna soldater och mediciner som botar all typ av pest, människan är exemplarisk på att finna vägar till att försöka hela sig själv på de mest banala vis.

Vi söker ständigt efter kurer och botemedel mot de motgångar vi möter, de sår vi åsamkas och de skador vi drar på oss. Vi slåss mot inre demoner med piller och preparat , medans kemikalierna rusar genom vårt system för att bota allt från huvudvärk till cancer, ångest och udda personlighet.

Vi är livrädda för att blöda, att känna, att gråta och att våndas. Någonstans längs vägen har vi tappat lite av de som faktiskt definerar oss som ras, att vi faktiskt kan känna på ett helt övernaturligt plan. Och de sår vi drar på oss är inte utan anledning, lite skit rensar magen, som man brukar säga. Ibland måste man tillåta sig själv ha ont, man måste blöda, låta sorg och ångest driva över fördämningarna för att någonsin kunna lämna oss, rinna ner i dagvattenbrunnen och försvinna från vårt vokabulär.

Man måste sakna, man behöver inte vara rädd för att inte förstå – det är helt naturligt, det ska vara så. När man inte förstår så tänker man, man lotsar sig genom kartan som sakta klarnar framför ögonen, man tvingar sig själv in på nya vägar som kan leda precis vart som helst. Man behöver inte vara rädd för att inte veta, det är aldrig försent att byta riktning.

Och ibland behöver man komma till insikt, dra lärdom och inse faktum. Det finns sår som aldrig läker, det finns alltid den där personen som skulle vart rätt, som fick dig att veta och se klart, som fyllt dig med energi och gav dig hopp när allt du önskat var att hoppa av. Det finns alltid saker som gör ont att förlora, men smärtan och sorgen visar att man lever, det finns saker man aldrig blir av med, saker som kommer följa än för resten av livet.

Hoppa på ett tåg, bli sårad, lämna en lägenhet eller ett jobb. Lär dig springa innan du kan gå, ät allt du kommer över och känner för, ta hand om dig själv och tillåt dig själv att ha ont. Tillåt dig själv att läka när möjligheten ges, tillåt dig själv att bli hel, låt inte bitarna vittra sönder, plocka upp dig själv och inkassera högskolepoäng. Blir stridspilot, ingenjör, låt någon älska dig och älska någon tills du spricker, låt den aldrig lämna dig och om den gör de, gråt, slicka dina sår men för guds skull vänta inte på  tiden, för tiden kommer aldrig läka dina sår, du kommer göra de helt på egen hand.

  • E.Daunfelt

 

pyrophoric

sea-1367684_1280

Vi kan väldigt enkelt se ut över öppna hav och önska att något tog oss bortom horisonten, vi kan drömma om platser vi ännu inte upptäckt.

Bortom rationella beslut och lämpliga lösningar finns en hunger i oss som önskar att kunna växa, vi balanserar upp den med små  vardagsvanor för att inte förhasta oss och kasta oss ut i oceanen.

Någonstans i djungeln brinner en eld för varje en av oss, en eld vi gärna kollar på, en eld som håller oss varm.

Ibland kanske vi stoppar handen i lågan för att känna något annat, eller känna något över huvudtaget.

En dag kanske vi hoppar från piren och simmar mot horisonten, må vi nå fram eller må vi drunkna, spelar kanske ingen roll.

E.Daunfelt