Naturens mest mörka kretslopp

Människan besitter många fascinerande och komplicerade funktioner samt verktyg för att få oss att klara av den resa vi alla är en del av. När vi ställs inför en situation, ett möte eller vad det kan vara, så går de allra flesta igenom några grundläggande steg för att hantera de scenario som gjort sin entré. De första vi gör när våra sinnen (syn, lukt, hörsel osv) uppfattat en situation är att utvärdera, detta gör vi med hjälp av vår fantastiska hjärna. Den hjälper oss att utvärdera, värdesätta och uppskatta för att sedan via elektriska signaler till våra mer fysiska delar, kommendera hur vi ska hantera och lösa situationen. Detta är självfallet ett ytterst komprimerat förlopp men sen är de ju inte en doktorsavhandling heller, utan bara ett inlägg på en blogg, i vilket fall. För att dessa olika pusselbitar ska falla på plats så tar vi hjälp av de mest grundläggande vapnet vi besitter, våra känslor.

Och en känsla människan med stor trygghet väljer att i många fall luta sig mot är: rädsla. Det är för oss helt naturligt att frukta så väl som att känna ångest och det gör oss mottagliga för medmänsklighet och sammröre, för rationella beslut så väl som totalt orationella, såklart. Men det är även en av grundstenarna i de vi kallar överlevnadsinsikt, vilket i sig är en av de absolut mest fundamentala fenomenen i hela vår livscykel och de vi baserar majoriteten av våra beslut på. Men rädsla har visat sig kunna kulminera in i en alldeles extraordinär massförstörelse-effekt, för i de allra största prövningar och katastrofer världen skådat under den mänskliga livseran så har rädsla varit en av de underliggande, drivande faktorerna mot brinken av vad som skulle kunnat blivit vår totala undergång.

nagasakibomben1

Rädslan för någon annans handlingar, rädslan för att något inte ska gå som man tänkt sig.  Världen har kämpat sig igenom och överlevt två stycken världsomfattande krig som båda självklart kantats och genomsyrats av mörk och kylig skräck. Från soldater som bett till högre makter, tänkt på sina arma anhöriga och gråtit i leriga skyttegravar. Till ledare som påverkats så pass starkt av rädslan för total invasion, så de valt att ta till fruktansvärda massförstörelsevapen som i sin tur lett till otaliga civila dödsoffer, oskyldiga människor. Vilket också självklart tar oss till just detta, oskyldiga befolkningar vars ända ”brott” varit regeln om att befinna sig på fel plats, vid helt fel tidpunkt. När det inte ens är en påtaglig arme som knackar på dörren utan dödsänglar på himmelen som ur sin buk, spottar ur sig det mest ödestigna vapen människan någonsin skapat.

 

nagasakibomben2

Rädslan hos dessa individer är något de flesta av oss bara kan skrämmas av i våra värsta mardrömmar, den rena och skära rädslan av att veta att ens hem, verklighet och hela världsbild kan komma att ödeläggas i ett brinnande inferno inom loppet av minuter. En känsla och en skräck som tvingats uppstå på grund av ett en ända individ har tagit ett beslut som denne finner nödvändigt, rationellt. Rädsla skapar konflikter, och i dessa konflikter spottar de mer bensin på sin redan brinnande napalm för att skapa mer ödeläggelse, mer dödsoffer och mer rädsla. Rädsla föder rädsla, naturens mest mörka kretslopp.

E.Daunfelt

Bildkälla: Wikipedia

Cigarettes and second chances

Det finns ett stycke text av journalisten Hunter S Thompson som jag tänker på ibland när jag känner mig modig och estetisk eller lätt vin-alkad, spritlycklig om man skall vara riktigt ärlig mot sig själv. Det är i alla fall några rader klassisk ”feelgood”, lite livet-är-en-karusell meningar för den som kan behöva det.

HunterSThompson

”Walk tall, kick ass, learn to speak Arabic, love music and never forget you come from a long line of truth seekers, lovers and warriors.”

All fine and dandy, som jänkarna säger, men sanningen är att det finns mycket i dessa rader som verkligen kan få mig att känna mig upplyft. Tankarna att en man suttit i vad som självklart är de läckraste glasögon-bågarna någonsin, med en cigg i mungipan och se sig själv segla atlanten över till främmande länder, en LP spelande hummande i ett öppet fönster medans fingrarna dansar över ett elektrisk IBM tangentbord. Tankarna att någon känt sig så fri, medans han kanske inte alls var den personen som studerade arabisk skrift, men det viktiga är känslan inombords, förmedlandet och budskapet.

Det kan liksom få oss andra vilsna själar med alladeles för mycket tankar och demoner att lägga ner våra vapen för ett tag. Några djupa andetag och sedan kanske vi också kastar oss ut i atlantens klarblå vatten. Skrivmaskin under armen och en Marlboro King i mungipan, ångandes efter vårt äventyr, de språk vi ska lära oss och de krig vi ska utkämpa, de kvinnor vi ska möta och de problem vi skall övervinna. De stormar vi ska rida ut och frukten av de vinster vi skall segra och rida på.

Det hjälper än liksom att vakna till lite ur spritdvala och pillerdrömmar som vardagen tar än igenom, dimman skingrar sig och horisonten öppnar upp sig, någonstans i horisonten.

– E.Daunfelt